Han friade!

Ja, inte Marcus alltså, utan en helt främmande kille på Drottninggatan. (Skulle varit något, om han liksom för att försäkra sig om att jag verkligen sa ja första gången körde hela upplägget igen, för att riktigt försäkra sig om att jag verkligen sa ja!) Jag gick i godan ro runt i stan och gjorde det jag är bäst på (shoppa!) när jag får syn på en kille som sitter med en skylt på kanten av gatan. Först trodde jag att han var en vanlig standrad uteliggare, men ser sen att det på skylten står något om "seeking woman" och "I am nice, faithful and likes children". Jag hajjar såklart till, men bestämmer mig för att det är lika bra att inte stanna och läsa hela skylten utan går raskt förbi. Dock måste min någon sekund för långa blick på hans skyld väckt lite hopp hos den stackars killen, för han reser sig upp och springer efter mig. Han håller fram skylten där jag kan läsa att han är 19 år, från Östeuropa, och dessutom bra på att laga mat. På mycket knagglig engelska frågar han sedan om jag vill gifta mig med honom. Jag står kvar en stund och småfnittrar och tänker att närsomhelst kommer ett helst svensexegäng komma springande , men nej, inga kommer. När jag inser att den stackars killen inte skämtar får jag fram ett liten "ehhh, what?", och han förklarar då (ungefär, han pratade extremt dålig engelska" att han behövde uppehållstillstånd i Sverige och därför behövde en fru, och att han skulle bli en bra make.... Jag visste inte om jag skulle skratta, gråta, bli arg eller vad. Så jag viftade lite med min förlovningsring och sa, No, I am sorry I am engaged", och gick därifrån. Skön ursäkt. Som om jag skulle gjort det annars. Men man måste ju tycka synd o honom, hur desperat gärna vill man stanna i Sverige o man gör något sådant. Hemskt egentligen.